Ja, det var en lång rubrik jag vet, detta inlägg kommer nog bli lika långt det. Här kommer jag att berätta lite mer om min Spirituella resa!
Som allt annat i mitt liv så har även denna sida av mig gått upp och ned och fram och tillbaka genom livet.
Det var först när jag var tonåring och gick på högstadiet som jag började be till Gud. Jag bad till honom tyst för mig själv inne på mitt rum varje kväll när det var dags att sova. Vad jag exakt bad om då minns jag inte idag, helt omöjligt. Men det rörde säkerligen skolan, vänner och framför allt killar. Vad kan annars en ung tonåring ha att be om? Jag hade det ju bra, inga bekymmer, en mamma som älskade mig och en storebror. Men det jag kan minnas idag var att det kändes tryggt, att ligga där i mörkret och föra ett samtal med någon, med Gud, någon som alltid lyssnade, som alltid skulle finna där för mig och aldrig, aldrig skulle döma mig för mina val i livet. Det var en värmande tanke och känsla, för jag kände mig aldrig ensam. Om jag fick svar på mina böner vet jag inte direkt, men jag vet att någonstans vägledde han mig längs vägen.
Så när konfirmationsfrågan kom upp på tal så var det en självklarhet för mig, visserligen av fel anledningar ( det som lockade var presenterna och att några av minna vänner gjorde detsamma. ) men även om det var av fel anledningar från början så inser jag ju idag att det var något av det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Det var en sådan upplyftande känsla, att träffa alla dessa nya ungdomar som samlades en gång i veckan för samtal. En präst som var så varm, givmild och rolig. Jag vet att de som gick i tisdagsgruppen var avundsjuka på onsdagsgruppen som jag gick i, för att de såg att vi hade det så mysigt när båda grupperna samlades på lägren.
Kyrkans gemenskap har alltid legat mig varmt om hjärtat, alltid avundas dem som vågade/vågar leva ut sin tro. Att dem jobbade i kyrkan och fick ta del av det varje dag. Jag vet att jag någon gång tänkte på att " ja, jag kan bli präst" tills jag kom på att att vara präst så ingår det en massa hjärtskärande uppgifter, som att prata med anhöriga vid sorg, stå in för en församling som var där för att säga farväl till någon kär. Japp, att genomföra en begravning och "se" det vackra i det kunde jag aldrig tänka mig. Då jag då hade så svårt att förstå varför man måste dö, vilket jag har svårt att acceptera även idag, även om det inte känns lika hemskt.
Men kort efter konfirmationen så kom jag in i en fas i livet där det var sååå himla pinsamt att kalla sig kristen, man ansågs ju töntig och annorlunda om man trodde på Gud. Även om jag trodde på honom, så kunde jag inte stå för det och jag kunde inte förklara varför! Jag gick in i en period som varade i över 20 år där jag förnekade honom, förnekade mig själv. För inte kunde jag tro på något som jag inte kan se? Som jag inte kan känna? Inget som är bevisat att det någonsin hänt! För hur kunde man tro på något som skedd för över 2000 år sedan och något som skrevs ned och sedan blev bibeln. Men idag är ju det som är just tro. Att tro på något, att våga tro ändå! Så jag vände som sagt min tro ryggen och gick vidare i livet.
Jag valde sedan, några år senare att "konvertera" till Buddhismen. För det är ingen religion, utan en livsfilosofi! Ett sätt att leva livet. Att komma nära sig själv och alltid göra gott! Inga krav, inga hårda riktlinjer, inga dömande fingrar. Inte så fyrkantigt. För mig så blev religion sakta något skrämmande, som något så fyrkantigt och att man kunde inte leva fritt, för att det alltid fanns så många regler att leva efter och det vägrade jag. Jag ville alltid känna mig fri och jag såg ingen möjlighet för att vara troende då. Jag såg Gud som något fult och mycket dömande.
Men jag fann en vän, som jag älskade att besöka, för vi befann oss på samma resa. Vi ville tillhöra något större. Jag dock att kalla mig Buddhist och hennes hjärta klappade för något annat. Vi kunde spendera timmar tillsammans där vi pratade om religion, där jag återigen hela tiden förnekade mig själv och det jag någonstans inom mig alltid hade trott på. Vi pratade mycket om hur man kunde tolka bibeln. Var den så formad att vi än idag skulle följa den exakt, 2000 år senare? Kunde man följa alla dess regler även i dag när världen såg annorlunda ut? Vi kom fram till att nej, det kan man inte. Man måste ju anpassa bibelns budskap efter den värld vi lever i nu! Det kändes rätt, men ack så svårt. Vågade man verkligen säga så? Eller skulle vi bli hånade och dömda och kallade galna? Utskrattade? Att Jesus en gång har levt och vandrat på vår jord var för oss en självklarhet, att han vandrade här på jorden och spred Guds ord och kärlek till andra och fick alla sina följare längs vägen. Att han hjälpte och helade människor, men för mig så var det ändå svårt att tro på alla mirakel som han utförde. Botade blinda, väckte döda och allt det där. Det har jag svårt att tro på än idag. Men att hans godhet hjälpte många kan jag absolut tro på, utan tvekan.
Jag vet även idag att alla som är troende, som tillhör vilket religiöst sammanhang som helst, tvivlar någon gång genom livet. Ens tro är ju så levande och självklart så skiftar den i styrka i olika perioder i livet. Jag är inte dum, så det är ju inte så konstigt att jag tvivlar och att jag ifrågasätter det som står i bibeln, tvivlar över val och vägar jag valt i livet. Att ifrågasätta ser jag inte som något skamligt, utan som något upplyftande och friskt. Att man har sunt förnuft. Att man inte går in helt blint och tror på allt från första stund. För det är då, enligt mig som religion blir farligt.
Som jag skrev i början av detta inlägg så kommer detta inlägg bli långt, så jag kommer att dela upp det, så ni orkar läsa.
Ni får jätte gärna kommentera detta inlägg, komma med input och berätta för hur ni ser på att vara troende och inte.
Återkommer med del 2 senare idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar