Jag lovade ju er att del två av min resa skulle komma senare idag och nu kommer den.
Kommer inte exakt ihåg vart jag slutade, men jag tror att jag pratade om att det är bra att ifrågasätta en religion och inte lita helt blint på den från början till slut. För det är då det blir farligt och du kan hamn i fel kretsar. Ja, jag syftar där på sekter.
När det kommer till religion och mitt sätt att se på det hela, i stort sätt med allt i mitt liv så måste det finnas en öppen dialog och framför allt en levande diskussion. Är inte diskussionen levande och det är bara en som talar så får man ju bara deras version av saken. Förstår ni vad jag menar?
När det kommer till islam tillexempel, en världsreligion många lever efter och som lika många delar avskyr. Ser den som mansdominerande och full av hat till oss kvinnor. Vad bygger denna uppfattning på? Jo, media. Jag hade jätte svårt med denna religion innan, för jag förstod mig inte på den, kanske inte förstår den helt och hållet än idag, men jag ser dem vackra bitarna i den, som i alla religioner. Okunskap var det som fick mig att tycka den var vidrig, jag visste inte så mycket om den då, men vad gjorde jag? Jag ifrågasatte den, pratade med 2-3 muslimer, ställde mina dumma frågor och fick otroligt vackra svar. Jag fick kunskap. Sen så finns det ju fanatiker inom denna religion som tolkar koranen på sitt egna sätt och sätter skräck i resten av omvärlden. Men vet du, det finns det även i andra religioner. Inte bara inom islam.
Som jag nämnde tidigare så finns det sekter som tolkar bibeln på sitt egna sätt och säger att deras sätt att tro på är bättre. Varför finns ordet korståg? Var det inte vi kristna som i korståg rörde sig runt om i världen och tyckte att kristendomen var den enda rätta religionen? Var det inte kristna människor som förnekade oss Skandinavier vår tro, Asa tron? Så hur vi än vrider och vänder på det så finns det alltid någon som anser att någon annan än är sämre och dem själv är bättre. Men det är där det har blivit fel, då har man valt att inte lyssna på Guds ord, om att leva typ i fred och kärlek.
Men som sagt, nu hamnade jag utanför det ämnet jag skulle skriva/prata om.
Efter ett tag så valde jag bort Buddhismen, men jag fortsatte att respektera den men insåg någonstans längsvägen att den inte var rätt för mig. Så mitt sökande fortsatte.
Reiki kom in i mitt liv, tarotkort, kristaller, chakra, energier och änglar kom in i mitt liv. Jag fann en "community" med andra som var precis som jag. Som trodde på något större, något lättare. Som levde som de lärde, haha överdrivet kanske. Men det var en grupp med underbara kvinnor som tog emot med öppna armar och jag kände mig som hemma direkt.
Men jag slutade tala med Gud, bytte namn på honom. Universum. För inte kunde man vara spirituell och tala/be till Gud? Det krockade liksom i den värld jag nu levde i.
Så idag har det gått så långt att jag har lagt undan allt som har med kristaller och kort att göra. Jag har liksom tappat fotfästet igen, börjat ifrågasätta allt i mitt liv, vilket som sagt inte är något dumt, utan helt normalt. Men för ett tag sedan kände jag mig bara förvirrad.
Tills jag en dag pratade med min son, min som då var 17 år gamma och berättade för mig att han var troende och läste bibeln. Han tror på Gud och på Jesus och ser absolut inget fel i det, han berättade att han bad...om jag inte minns helt fel... varje kväll när han skulle sova. Att göra det och stå för sin tro var en självklarhet för honom. Något man bara fick acceptera.
Då klickade det till inom mig, om min son på 17 år kunde erkänna att han tror, varför kunde inte jag göra det då? Jag var ju ändå 44 år gammal och brydde mig inte så mycket om vad andra egentligen tänkte om mig. Men just det här med att tro på Gud och våga stå för det var så pinsamt fortfarande. Jag hade ju gått omkring och sagt hela tiden att jag inte kan tro på något eller någon som inte går att bevisa, går inte att ta på. Men kan man egentligen ta på något man tror på? Syns den? Känns den? Eller finns den bara inom oss? Att tro känns inom dig men den går inte att ta på!
Hur kunde jag då gå omkring och tro på Buddah, universum, energier? Det är ju också något som inte syns för blotta ögat. Varför var det så mycket lättare att tro på? Varför var och är Gud ett sådant laddat ord?
Jag började höra mig för, vände mig till personer inom sociala media som befann sig på samma plats som mig, som en gång var spirituella men valt att bli troende istället och som idag lever som troende. Jag ställde dem massor av frågor, hade många tankar och funderingar. Och de svar jag fick av dem kändes inte så bra. Om jag ville vara troende och tro på Gud så var det hans väg den enda rätta, att jag var tvungen att välja. Jag kunde inte hålla på med kristaller och tarotkort om jag skulle följa hans väg. För det skulle i slutändan dra bort mitt fokus ifrån Gud. Och där krockade jag, hur skulle en kristall som en gång i tiden var skapad av Gud helt plötsligt ta bort mitt fokus ifrån honom? Kan man verkligen inte tro på sitt egna sätt?
Tog kontakt med en präst inom Svenska kyrkan och frågade hen. Hen var lite dömande men så länge jag inte gjorde någon eller mig själv illa så såg hen inga problem idet.
Även om hen gav mig det svar jag behövde/ville ha så kändes det ändå inte rätt då hen kändes dömande i sitt svar.
Så via sociala media tog jag kontakt med en annan präst och frågade hen hur hen såg på det hela och detta var hens svar:
" Spännande, jag kan inte säga om just din tro är rätt eller fel, Din tro är alltid din egen, det finns ingen som bygger sin tro helt och hållet på biblisk bokstavstro, inte ens dom som menar sig vara bokstavstroende gör det. Grunden till tron sammanfattas i Joh.3:16 : Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv. På frågan om kristaller skulle vara något ogudaktigt skulle jag spontant svara att det är helt okej, jag själv använder radband som hjälpmedel i min bön till Gud. Så om kristallerna hjälper dig är det inget konstigt så länge det är Gud du riktar dina böner till och inte kristallerna. Var inte rätt att kalla den högre makten/universum för Gud. Fira gärna Gudstjänst i kyrkan så att din tro också får ett uttryck i gemenskap med andra. Kyrkans gemenskap är varken en åsikts - eller en trosgemenskap, det är en dopgemenskap där vi tillsammans firar den nåden och friden som vunnits oss genom Jesu dör och uppståndelse, det är stora ord jag vet, men i grund och botten är det ett mysterium som måste kläs i lite för stora ord eftersom vi inte fullt ut kan begripa det!"
Detta svar var precis det jag behövde, för att göra mitt val. För att leva det liv jag vill leva, för att våga tro på det sättet jag gör! Och att jag inte gör något fel! Så upplyfftande. Så rakt och så öppet! Det är precis så jag ser på Gud, att han älskar oss alla för de vi är inte för vilka vi skall vara. Han älskar inte mig mindre för att jag använder mig av mina egna redskap för att komma honom närmare i bön. Han vill hellre att jag tror på honom än inte!
Nu skall ni inte vara oroliga, denna blogg eller mitt konto på instagram kommer inte bara handla om min tro framför över. Jag lovar. Jag kommer blogga och dela med mig av samma saker som tidigare. Jag är bara så lycklig inombords och jag känner mig äntligen fri! Fri till att tro det sättet jag vill, att min tro är min egen, min kontakt med Gud är min egen!
Äntligen, det tog mig 30 år att komma hit, till denna frid!
